Vet inte om det är någon form av förlossningsdepression som sköljer över mig dagligen och gärna då jag sitter och ammar Dylan.. Men jag känner någon slags tomhet inom mig..

Hur man nu kan göra det då man har världens vackraste barn hos sig är en gåta, men jag saknar min gravida mage(jag som inte gjorde annat än hatade den) jag saknar den ständiga väntan och förväntningen över vad som komma skall och jag saknar *mitt* rum på SÖS och har under dessa två dagar då vi varit inne och vägt Dylan (som förövrigt lyckades gå upp hela 200 gram på ett dygn:-)) och gått förbi avdelning 53 känt en saknad att få tillhöra dom och ligga inne på rum 13 och bli ompysslad av alla dessa underbara barnmorskor..

Har tänkt tillbaka en vecka och då låg jag hemma med regelbundna värkar sen tidig morgon och trodde mig behöva åka in under natten.. Det bidde ju inte så utan söndag blev måndag och det blev ju nästan tisdag innan han behagade komma och kanske är det någonstans där som gör att jag mår som jag gör.. Det blev ju inte riktigt som jag hade föreställt mig, även om jag var relativt öppen över att saker och ting skulle kunna ta andra vägar så blev jag helt övermannad över att jag var såpass känslig som jag var?? Tror mycket berodde även på den trötthet jag kände och hade jag inte fått EDA innan dom började ge mig värkstimulerande droppet så hade jag nog inte klarat av att krysta ut krabat överhuvudtaget för jag var så förbaskat trött just då innan det kom igång och ville bara sova..

Men nu sitter jag här med min vackra Dylan och känner tomhet över något jag inte kan sätta finger på och ångest över att detta är min sista bebistid och jag ska verkligen ta tillvara och njuta av varje minut och dag tillsammans med Dylan innan han ska skolas in om sisådär 15 månader, men det är något jag absolut inte vill tänka på nu..

Nu ska jag slappa lite innan Dylan ska väckas för sitt elvamål och jag måste bara säga att han är raka motsatsen till Leia då det gäller sömn och humör hittills och vi håller verkligen tummarna för att vi fått oss en krabat som gillar att sova:-) Ibland då man tittar till han så ligger han där i sin säng och filosoferar för sig själv utan att ens pipa till och jag kan säga att med Leia så var det som att ha ett plåster vid sin sida 24/7 och det tär på en rejält..

Imorrn blir han en vecka gammal och vi ska till BVC för ännu en vägning och förhoppningsvis kanske vi kan hoppa över något mål på natten då om han nu inte vaknar av egen vilja för jag skulle behöva få sova lite mer än 3 timmar i följd..

Ska även knåpa ihop en förlossningsberättelse medans minnet är färskt:-)

Ha en skön kväll...