Två veckor har nu passerat sen Dylan kom till världen och allt är så underbart med honom, men tyvärr så lever jag inte i någon typisk bebisbubbla just nu..

Jag har drabbats av en släng av babyblues och mycket från mitt förflutna har dykt upp i form av tankar och även sånt som sker i nuet speglar mitt inre nu..Jag har ångest över vad som sker och vad som komma skall och jag får ännu större ångest över att jag inte är sådär superlycklig som jag *bör* vara..

Att jag sen tycker allt härhemma är jobbigt just nu och har stora funderingar på VARFÖR jag bor i den här stan överhuvudtaget?? Vad har jag som får mig att stanna här?? Ett jobb, men är det så mycket värt så att jag ska stanna??

Vet ju också att bara för att jag byter stad så försvinner inte problemen, men om nu staden är ett av problemen så kanske det vore en bra ide att lämna den bakom sig??

Oh, jag hatar denna jävla deppighet och värst är det då jag ammar, det är som att något sköljer över mig inifrån och jag kan sitta och böla i min ensamhet då ingen ser, för att jag har något så vackert hos mig och att jag inte får vara sådär överlycklig över det..

Att jag sen ser på Leia att hon just nu inte mår så bra gör inte saken bättre och tyvärr har jag såå dåligt tålamod med henne nu och hennes trotsrevolt mot oss.. Hon vill inte vara hemma, hon vill inte sova, hon vill ingenting som vi säger utan säger vi Bu så säger hon Bä just nu och jag visste att det skulle bli jobbigt, men kanske inte såhär jobbigt:-(

Jag vill att vi alla ska må bra och känna lycka härhemma, men nu är det bara tjafs och tråkigheter som speglar vår vardag och jag/vi försöker verkligen köpslå med Leia för att få henne på bättre humör, men hon blir ALDRIG nöjd..

Har iallafall tagit upp detta med min depp med BVC och det är ju jättevanligt att man får en liten släng av babyblues i början, men skulle detta inte gå över så tycker hon att vi ska ta kontakt med en kurator för att få hjälp, har ju en väggkraschning i bagaget som resulterade i besök hos psykolog en gång i veckan och vill ju inte att det ska gå så långt denna gång, men det är iallafall skönt att vår underbara BVC sköterska är så förstående..

Ska denna vecka försöka fokusera på mig själv och min fysiska del och det ska ske med promenader och lättare hantelträning, nästa vecka fokuserar jag på att ta mig till gymmet och jag tror att mitt inre kommer börja må bättre av det samt att jag nu ska ta tag i jakten på kilona:-)

Nu har jag fått lätta mitt hjärta iallafall..

Har nu gått en vecka sen Dylan kom till världen och nu har jag haft lite tid att gå igenom förlossningen med mig själv och tänkte nu ta och skriva ner en liten story för att kunna gå tillbaka och läsa då man känner för det..

Det är ju det som är så bra med en blogg, att kunna återfå tillbakablickar om saker och ting som passerat ens liv:-)

Som sagt så började det hela med att vattnet gick lördagen den 8 maj och var då inne i v 41+1.. Jag hade precis lagt på luren då jag pratat eller rättare sagt skällt lite på Jarkko(hormoner, hormoner;-)).

Reste mig upp från kökstolen och hör ett knäpp, sen känner jag bara hur det rinner något varmt nerför benen och det var inte så lite heller.. Leia stirrade och undrade frågande varför jag kissade på mig och in rusade jag på toan och ropade till Leia att snabbt leta rätt på hennes gamla blöjor,  för bindorna som jag nu köpt hem var rena skämtet mot den syndaflod som kom i det läget..

Ringde efter Jarmo och Lizette då Jarkko satt hemma hos grannen och drack sig några öl så hans körduglighet var lika med noll och ringde sen in till SÖS som ville att jag skulle komma in för en koll..

Kom in och kopplades upp till CTG och fick sen ligga där en halvtimme i min rastlöshet.. Var ju rätt uppskakad av händelsen som sådan och Leia var nog den som var lugnast av oss tre innan vi for in till förlossningen..

Hade inga direkta starka värkar och ej regelbundna så vi fick åka hem för att om inget hade hänt komma in på måndag för en igångsättning..

Åkte hem till Lizette och Jarmo ifall det skulle sätta igång under natten men det enda som skedde var att runt tre-fyra på natten så började värkarna komma mer regelbundet var 10 minut och lite kraftigare dessutom..

Åkte hem under dagen och värkarna fortsatte komma regelbundet men än mer starkare och runt sju på kvällen började jag knapra alvedon och ta en dusch utan någon direkt värkan..

Sov riktigt dåligt den natten då värkarna bara blev starkare för varje timme och runt fyra på morgonen gav jag upp och började åter klocka dom.. Var nu nere i sju minuter och började förbereda mig för att åka in medans Leia och Jarkko sov.. Skulle ju ringa in vid tolv för en igångsättning, men så länge tänkte jag inte vänta..

Packade ihop Leia´s väska och det sista som skulle med mig och tog sen en dusch innan jag ringde in till förlossningen runt halv sju och då var värkarna nere i fem minuter.. Meddelade dom att runt nio skulle jag komma in istället för att ringa vid tolv och jag var så välkommen så efter samtalet var det bara att väcka familjen och göra dom klar också för idag skulle minsann bebis komma..

Försökte få i mig lite youghurt, men värkarna var nu såpass starka så hungern lyste med sin frånvaro coh vi styrde sen in mot stan.. Jarkko släppte först av mig på SÖS då värkarna nu var nere i tre minuter och någon chansning att fastna i köer till Farsta där Leia skulle släppas av kände jag inte för så jag checkade in på rum fem och den första kollen gjordes..

Då jag nu hade haft regelbundna värkar i över ett dygn så trodde jag ju att jag var rätt öppen men tji fick jag.. 1,5 cm var som hade öppnats sig under all denna evighet och jag kände mig rätt dyster i det läget över hur långt vi hade kvar..

Ligger nu på 4 värkar per 10 minut och rätt kraftiga sådana så jag kopplar på mig TENSén och klarar mig väl någorlunda igenom värkarna just då..

Runt 11:00 får jag lavemang och sitter nu på toan ett bra tag med kraftiga värkar som gör att jag bara vill kräkas och här och nu inser jag att utan EDA kommer jag aldrig orka ta igenom mig detta..

Runt 13:30 kommer ansvarige läkaren in för en bedömning om induktion av värkstimulerande ska tas till och det visar sig att jag ännu inte öppnat mig något trots kraftiga värkar med 2-3 minuter emellan.. Fortfarande ligger jag på 1,5 cm öppen och 50% utplånad cervix.

Beslut tas att induktion ska göras och jag ber då om att få EDA först då jag hört att värkarna ska bli mer smärtfulla av det värkstimulerande och framförallt mer återkommande så runt 14:35 kommer narkosläkaren in för att lägga EDA´n och vilken lycka efter det..

Helt plötsligt känner jag mig som en människa igen och kan få i mig lite av alla soppor som dom givit mig, jag känner mig så mycket piggare och kan nu skratta igen.. Värkarna är som bortblåsta och hade det inte varit för CTG´n så skulle jag inte tro att jag hade haft några värkar alls..

Vid 16:00 sätter dom så igång det värkstimulerande droppet och ännu en koll görs..Nu var cervixen nästan helt utplånad och jag hade öppnat mig till hela 4 cm.. Dessutom finner hon en liten utbuktande vattenhinna som hon sticker hål på och vatten forsar ännu en gång ur mig..

I samma veva stänger hon av det värkstimulerande droppet och ringer på larmknappen och in kommer en hel drös med barnmorskor och även läkare och då sätter paniken igång i mig..

Dom ber mig vända på mig på alla fyra och andas in syrgas samtidigt som dom sätter in bricanyl för att avstanna värkarbetet och det enda jag vill veta är vad som händer, hur Jarkko kunde vara så lugn i den situationen är jag än idag frågande till, men iallafall så var det hjärtljuden som drastiskt for ner till 70 och väntan på att det skulle stiga kändes som en evighet, att dessutom blivit proppad med bricanyl som jag hatar gjorde inte saken bättre.. Det tog ett bra tag innan jag hade lugnat ner mig efter den händelsen om jag säger så..

16:44 sätter dom återigen in det värkstimulerande droppet och krabats hjärtljud övervakas med en skalpelelektrod.

Fram till 18:30 hinner jag med att få akupunktur för avslappnande syfte och sita på bollen och gunga och 18:30 görs ännu en koll och vi kan nu notera att jag öppnat mig hela EN cm på 2 ½ timme!!

Fortsätter att gunga på bollen till 20:00 då ännu en koll görs och nu ligger jag mellan 5-6 cm öppen samt så kommer ännu en doktor in för att göra ett skalpprov på krabat för att se hur han mår.. DRoppet avslutas återigen och sätts in igen 20:40..

Runt 21:10 ligger jag fortfarande mellan 5-6 cm öppen och börjar nu få lättare feber också..Börjar även återigen känna av värkarna nedåt och mår skit och vill bara sova..

Förstår inte alls hur jag ska orka hela natten och Jarkko och jag ställer in oss på att det kommer bli en lång natt och sätter nu på Creed medans han masserar mina fötter.. Det enda jag tänker på är hur skönt det skulle vara att få sova och hade jag i det läget blivit erbjuden snitt så hade jag tackat och tagit emot..

Runt 22:25 ringer jag in en kisshink då jag är så uppkopplad så att ta mig från sängen är omöjligt..

Sätter mig och ska till att kissa då jag känner världens tryck och jag tror i den stunden  att nu skiter jag på mig och gapar till Jarkko som i sin tur ser att jag menar allvar och rusar ut för att ropa in personalen som kommer inrusande och jag bara gapar att jag skiter på mig.. På något sätt får dom upp mig i sängen och i gynställning och 22: 32 startar krystvärkarna som känns som något jag aldrig mer vill uppleva och det enda jag får ur mig är den ständiga frasen att jag skiter på mig, mamma och hur i helvete ont det gör..

Håller Jarkko´s hand i ett järngrepp och hör hans peppande ord samtidigt som jag hör hur barnmorskan ber mig återigen krysta och att bebis snart är ute, det var det enda som jag tänkte på att snart så är h*n ute..

22:43 krystar jag för allt i världen och jag känner och ser hur krabat slinker ur mig och det enda jag frågar är hur han mår??

54 cm lång och hela 4040 gram vägde vår lilla(stora) krabat..

Får upp han till mig och jag ser genast hans lilla snopp och inser att vi just fått en liten grabb till vår familj..Jag krystar ut moderkakan och blir efter det sydd fem stygn, men just då brydde jag mig bara om han som låg vid mitt bröst och lyckan var total..♥

Efter närmare tvä dygn av värkar var han äntligen här och jag tackar Gud för att jag enbart behövde genomgå 10 minuters krystvärkar för jag vete sjutton hur länge jag hade orkat med i det läget som jag befann mig i då jag var så förbaskat trött..

Jag är grymt nöjd över all den personal som vi under denna dag träffade på under tiden på förlossningen och även på BB-avdelningen så valet av SÖS var helrätt för oss..

Nu är jag så lyckligt lottad med två helt underbara barn och jag kan ärligt säga att fler blir det inte och om förlossningen säger jag som så att ALDRIG mer jag vill genomgå detta..Jag har ju nu provat både snitt och vaginal och jag måste säga att snitt var rena barnleken mot för den smärta och trötthet jag fick genomlida under dessa två dygn, men som sagt nu räcker det med knoddar i denna familj för vi har fått dom två vackraste till vår lilla familj♥♥


♥22:43 10 maj 2010 föddes äntligen Dylan Juhani Kid Salonen Lundqvist♥



Och om ni undrar så sket jag aldrig på mig:-)

Vet inte om det är någon form av förlossningsdepression som sköljer över mig dagligen och gärna då jag sitter och ammar Dylan.. Men jag känner någon slags tomhet inom mig..

Hur man nu kan göra det då man har världens vackraste barn hos sig är en gåta, men jag saknar min gravida mage(jag som inte gjorde annat än hatade den) jag saknar den ständiga väntan och förväntningen över vad som komma skall och jag saknar *mitt* rum på SÖS och har under dessa två dagar då vi varit inne och vägt Dylan (som förövrigt lyckades gå upp hela 200 gram på ett dygn:-)) och gått förbi avdelning 53 känt en saknad att få tillhöra dom och ligga inne på rum 13 och bli ompysslad av alla dessa underbara barnmorskor..

Har tänkt tillbaka en vecka och då låg jag hemma med regelbundna värkar sen tidig morgon och trodde mig behöva åka in under natten.. Det bidde ju inte så utan söndag blev måndag och det blev ju nästan tisdag innan han behagade komma och kanske är det någonstans där som gör att jag mår som jag gör.. Det blev ju inte riktigt som jag hade föreställt mig, även om jag var relativt öppen över att saker och ting skulle kunna ta andra vägar så blev jag helt övermannad över att jag var såpass känslig som jag var?? Tror mycket berodde även på den trötthet jag kände och hade jag inte fått EDA innan dom började ge mig värkstimulerande droppet så hade jag nog inte klarat av att krysta ut krabat överhuvudtaget för jag var så förbaskat trött just då innan det kom igång och ville bara sova..

Men nu sitter jag här med min vackra Dylan och känner tomhet över något jag inte kan sätta finger på och ångest över att detta är min sista bebistid och jag ska verkligen ta tillvara och njuta av varje minut och dag tillsammans med Dylan innan han ska skolas in om sisådär 15 månader, men det är något jag absolut inte vill tänka på nu..

Nu ska jag slappa lite innan Dylan ska väckas för sitt elvamål och jag måste bara säga att han är raka motsatsen till Leia då det gäller sömn och humör hittills och vi håller verkligen tummarna för att vi fått oss en krabat som gillar att sova:-) Ibland då man tittar till han så ligger han där i sin säng och filosoferar för sig själv utan att ens pipa till och jag kan säga att med Leia så var det som att ha ett plåster vid sin sida 24/7 och det tär på en rejält..

Imorrn blir han en vecka gammal och vi ska till BVC för ännu en vägning och förhoppningsvis kanske vi kan hoppa över något mål på natten då om han nu inte vaknar av egen vilja för jag skulle behöva få sova lite mer än 3 timmar i följd..

Ska även knåpa ihop en förlossningsberättelse medans minnet är färskt:-)

Ha en skön kväll...

BF+10 är vi idag inne i , men nu börjar det dock hända grejer:-)

Igår efter jag haft ett mindre utbrott på Jarkko i telefonen så hörde jag ett knäpp i magen och i samma veva så kände jag hur det forsade ner längs benen..

Hamnade som i chock då detta inte alls var något jag hade räknat med, var ju inställd på att åka in imorgon på en överburenhetskontroll då jag inte haft några känningar alls under helgen som skulle tendera till någon förlossning på G..

Iallafall så ringde vi in till SÖS och dom bad oss komma in för en koll iallafall..

Jarmo och Lizette hämtade upp oss och fick stanna kvar i väntan på domen om vi skulle få stanna eller inte??

Men inga större värkar så efter ca en timme på SÖS styrde vi mot Tullinge för övernattning och nu sitter jag hemma och inväntar att värkarna ska komma igång på allvar..

Har sedan imorse haft regelbundna lite kraftigare *förvärkar* med 5 minuters mellanrum så kanske detta kan starta av sig själv, annars ska vi ringa in imorrn för en tid till igångsättning så snart alldeles snart får vi träffa denna lilla bråkstake vi har i magen:-)

Lite småroligt iallafall att den som var lugnast av oss tre härhemma var Leia som tyckte det var lite roligt att mamma *kissade* på sig i köket och sen bad om hennes gamla blöjor:-)

Jag vet ju att detta kommer komma upp på tapeten ett bra tag härhemma och eventuellt även på hennes förskola, men det får man ta i såna här situationer;-)

Nu ska jag ta mig en härlig dusch och sen försöka vila lite...