Ja det kan bara vara det som gör mig så jäkla lättirriterad just nu,och att jag FAKTISKT har anledning att vara irriterad på alla människor runt omkring mig som tror att saker och ting löser sig av sig själv..

Jobb ska tydligen trilla ner från himmlen, likaså pengar och boende, men att försöka ha sig en plan på hur saker och ting kanske ska te sig eller för den delen en plan på vad man ska göra fram tills jobbet, pengarna och boendet trillar ner vore ju ett jäkligt bra alternativ enligt mig..

Jag har alltid ställt upp för människor runt omkring mig som har varit i stort sett hemlös, pengalös mm men någon gång får man nog och just nu har jag fått det.. Jag bor i en liten tvåa med barn och det sista jag vill ha är ännu en att trängas med oavsett vem det är..

Min bror har jag alltid ställt upp för, men även där har jag satt STOPP, ja det har gått så långt att jag slutat bry mig var han är just nu, han har inte en aning om att jag väntar barn igen och kanske tar jag tag i att leta upp han innan jul, bara för att. Men det är dags även för han att växa upp och sluta tycka synd om sig själv oavsett uppväxt, omständigheter i sitt liv  mm..

Det finns bara en som kan förändra ens levnadshistoria och det är en själv..

Jag gjorde valet tidigt i mitt liv att jag ALDRIG skulle bli beroende av någon annan människa igen och det har jag inte blivit heller trots några felkliv på vägen, men jag har lyckats ta mig upp igen och det på grund av min ambition att aldrig beklaga mig över min barndom, min livstil just då oavsett om jag varit arbetslös, man finner sig alltid någon lösning på problemet om man söker..

Jag har bott i fosterhem och behandlingshem och hade jag inte själv bett om den där hjälpen då jag var 13-14 år så hade det kanske sett annorlunda ut?? Jag vart inte perfekt på en dag, det tog mig över ett år på hemmet innan jag fick det uppvaknandet över hur jag ville att mitt liv skulle se ut och min plan var glasklar..

Eget boende och en avslutad gymnasieutbildning som därefter skulle leda till jobb, vilket skulle leda till att jag skulle komma ur systemet med dom sociala myndigheterna helt enkelt.

Jag fick mitt boende visserligen i porten bredvid pappa och jag fick mig en stödfamilj som jag träffade varje vecka, dom tjatade in mig på gymnasiet och jag klarade mig igenom dom tre åren och fick mina betyg fullständiga:-)

Jobbbristen var redan då påtaglig i lilla Timrå, men jag har alltid lyckats hitta något att göra för att sysselsätta mig och få några självintjänande kronor och detta inlägg kanske låter som ett enda stort skryt från min sida, men det jag vill få sagt är att ingen kan förändra ditt liv hur det sett ut, hur du vill att det ska se ut mer än du själv och dina tankar om livet du fick..

Jag ser min barndom som något som format och gjort mig till den jag är idag oavsett om den fick mig att må dåligt och fortfarande kan få mig att deppa ihop idag, så har jag fått mig en stor lärdom om livets baksida och jag kommer ALDRIG låta mina barn få denna upplevelse men dock kommer jag ge dom verktyg i livet att handskas med motgångar för oavsett bakgrund så kommer alltid en motgång i livet..

Nu ska jag sluta detta inlägg och sluta irritera mig och ta med mig Leia till Handen för en liten shoppingrunda och ett besök på taco bar för lite mamma-dottermys:-)

Ha en skön lördag...